Ja, då har man fått tummarna ur och skrivit ner min förlossningsberättelse. Grämer mig att jag inte gjorde det tidigare, har redan glömt saker känns det som. Men det blev nog bra ändå. Och långt. Enjoy.

På eftermiddagen tisdag 7 juni började jag känna ganska täta sammandragningar. Jag hade haft mycket förvärkar, men de här kändes annorlunda och kom dessutom ganska tätt och regelbundet. Som man varit under de senaste veckorna, så blev man direkt lite nervös och frågade sig för tusende gången ”Är det nu det ska hända?”. Dagarna innan hade jag varit ute och promenerat (inte helt enkelt med 20 kilos övervikt) med Johanna och Meja, och på Johannas uppmaning hoppat så högt jag kunde (inte särskilt högt mao) för att sätta fart på grejerna. Dessutom hade jag städat hela lägenheten på måndagkväll. Hade på tisdagen bestämt med Carro att vi skulle åka på IKEA en sväng, och funderade på om det kanske var lika bra att ställa in. Likaså hade jag och Sofia bestämt att vi skulle åka och hälsa på Linnea och lille Adrian dagen därpå. Hur som helst så avtog sammandragningarna lite, så vi for iväg till Birsta. Carro fick köra. Jag hade inte sagt något till mamma eller någon annan att jag börjat känna saker och att det kanske börjat, men Carro märkte ju så klart att jag betedde mig knepigt J Inne på IKEA fick jag dessutom stanna upp och vänta ut varje sammandragning, och sätta mig och vila lite på soffavdelningen.  När vi väl kom hem tyckte jag att det hade avtagit i princip helt och hållet, så vi tog det lugnt och gjorde kväll i vanlig ordning. Har för mig att jag packade klart BB-väskan också. Utifall att.

På natten vaknade jag vid 3-tiden av att det gjorde ont i magen. Värkar! Man hade ju fått höra att det skulle ta sån tid, och absolut som förstföderska var det ingen brådska att skynda sig in till förlossningen, så jag försökte sova en stund till. Efter en stund insåg jag att värkarna kom ganska tätt, och att sova fick jag göra en annan gång. Klev upp och vaggade omkring lite i lägenheten. Funderade på om jag skulle väcka Tomas, men tänkte att OM det skulle vara på gång så var det ju bara bra att han fick sova en stund till. Laddade ner en värk-timer till telefonen och började klocka. Ca 4 minuter mellan varje, och de höll i sig i ca 45 sekunder. Dags att ringa in! På sjukhuset undrade de om vi kunde avvakta hemma ett tag, de kunde inte svara på direkt om de kunde ta emot oss. Bara någon dag tidigare hade de satt en gräns på max två födande samtidigt, resten skulle hänvisas till andra sjukhus. Jag sa att visst kunde vi avvakta, bara vi fick klart att vi skulle åka till Sundsvall och inte någon annanstans. De bad att få återkomma, så vi la på och jag började plocka i köket för att få till något att äta (man skulle ju kolhydratladda). Väckte Tomas, som bokstavligt talat flög upp ur sängen och började fippla med mobilen för att klocka värkar. I samma veva ringde de tillbaka från sjukhuset och sa att tyvärr så hade de fullt, och vi blev hänvisade till Hudiksvall. Då fick vi fart. Rafsade ihop de sista grejerna till väskan och satte oss i bilen. Äta fick vi strunta i, tordes inte vänta hemma längre, och dessutom gjorde det nu så ont så att äta inte längre var intressant. Klockan var ungefär 5.00

Vi kom iväg och skulle bara stanna på Statoil för att köpa lite frukost. Drickyoghurt och lite sånt. Tomas gick för att handla och jag passade på att ringa ner till Hudik för att tala om att vi var på G. Och då under samtalet hör jag ett litet knäpp, och så PLASK går vattnet. Som en fors ungefär. Vilken chock, jag hade inte en tanke på vattnet. Jag la på, lutade mig ut genom dörren och skrek till Tomas. Han fick fram lite handdukar, men det kom så mycket att vi blev tvungna att åka hem igen för att byta kläder. Nytt försök. Blev rejält nervös här, eftersom man hört att värkarna kan bli starkare efter vattenavgång. Och det blev de, så klart. Tomas körde i ilfart, och jag halvlåg i sätet bredvid och prolylaxandades så gott det gick. När vi väl närmade oss Hudik var jag nära paniken, hade inte klarat mycket längre.

Vi hittade till sjukhuset och fick komma direkt på förlossningsrummet. Personalen verkade lite förvånade hur fort det verkade gå för mig, men sedan gick det fort. Kl 6.29 skrev de in oss och jag fick byta om till sjukhusrocken. 6.31 fick jag lustgas. På grund av skiftbyte dröjde det till 7.55 innan det undersökte mig. Jag var då helt öppen (Jippi! Det blir barnkalas idag!). Hade de sagt att jag bara var öppen typ två cm så hade jag dött, kändes det som. Nu hade det alltså kunnat gå ganska fort, om det inte vore för att Jackie inte hade sjunkit ner ordentligt (i bäckenet, tror jag). Jag fick sitta på en fitnessboll en stund, men det hjälpte inte så mycket. Upp i sängen igen, och ganska snart ändrade värkarna karaktär. Från att ha varit mer molande onda, började det nu trycka på rejält neråt. Jag provade krysta, men det hände inte så mycket. När de kl 8.55 föreslog att jag skulle stå upp vid gåbordet så trodde jag de skämtade. Det var lika stor chans att jag skulle bestiga Mount Everest, typ. Men upp kom jag såklart, med lite (eller mycket) hjälp. De fick sätta en skalpelektrod på Jackie då det var svårt att få in hennes hjärtljud när jag stod upp.

Kl 9.10 hade det inte hänt någonting sedan 7.55 när de först kände efter. Det har jag alltså läst i journalen efteråt, och det var en jäkla tur att de inte sa det till mig. Det var inte jättekul att ha värkar om man säger så. Hur som helst satte de in värkstimulerande dropp, och bara en liten stund därefter, 9.20, började krystvärkarna komma. Jag stod fortfarande upp och krystade. Känslan av krystvärkarna var verkligen helt sjuk. Hela kroppen bara skakade på mig, jag kunde inte stå på benen utan hängde i armarna på det där bordet, och samtidigt så känns det som att X2000 dånar genom kroppen. Ungefär. Plötsligt känner jag hur något varmt kommer ner genom… ja genom underlivet, men åker tillbaka upp igen. Fort upp i sängen igen, de knäpper upp skjortan och först då kommer jag ihåg att det ska ju faktiskt komma ett barn nu! Hade jag glömt. De vill att jag ska släppa lustgasen (haha, ni skämtar IGEN??) och istället hålla andan och trycka på. Men gud så obehagligt! Jag tordes verkligen inte trycka på sådär som man hört att man ska, det kändes som att hela jag skulle gå sönder. Tillslut frågade jag i min dimma att ”om jag trycker på, kommer hon ut då?”, och ja, det skulle hon ju tydligen göra. Okej då. De instruerade mig i att jag skulle trycka på allt jag kunde, men sedan när de sa till så skulle jag bara andas och inte trycka på. För att det inte skulle gå för fort tror jag. Vid nästa värk så tog jag i (inte allt jag kunde, men nästan) och då bara plaskade det till och jag kände något varmt som for igenom kroppen, som en varm fisk ungefär. Det brände till rejält mellan benen, och så kom hon ut. Kl 9.46 onsdagen 8 juni.

Jag hade tänkt litegrann på det där med att barnet är alldeles kladdigt och blodigt när det kommer ut, och att jag nog ville att de skulle torka av henne innan de la henne på bröstet. Men när hon väl var ute, så existerade inte några sådana tankar alls. Hon var förresten inte särskilt kladdig heller. De tog emot henne och la henne direkt på mitt bröst, och så en filt över och en liten mössa. Och den känslan, helt obeskrivlig. Jag trodde att jag skulle gråta, men det gjorde jag faktiskt inte. Var nog för chockad. Tog igen det senare. Men ändå, något större tror jag inte man får vara med om. Det kändes verkligen som att vi hade bevittnat ett mirakel, och det hade vi väl, på sätt och vis.

Sedan skulle det ju göra ont igen när moderkakan skulle ut, hade man ju fått höra. Kom på det där och förberedde mig för fler värkar, när de frågar om vi vill se moderkakan. Va? Den hade tydligen kommit ut utan att det kändes något, haha. Innan förlossningen hade vi sagt att vi absolut inte ville se moderkakan, Tomas ville inte klippa navelsträngen och så vidare. Men sådär efteråt var det bara BRING IT ON! Kändes som småsaker jämfört med det man nyss varit med om. Tomas klippte också navelsträngen innan det var över.

Jag sprack litegrann, så medan jag låg där med Jackie på bröstet så satte de fyra stygn medan jag var lycklig, svamlig och groggy på lustgas. Sedan lämnade de oss ifred med vårt underverk, vi fick fika (och det var precis så gott som man hört) och ringa till våra familjer och berätta. Sedan blev vi kvar på BB över dagen och natten, och dagen därpå efter att de undersökt Jackie, fick vi åka hem. 

Alldeles ny tjej.

Liten och arg.

Första badet, pappa fixar. Pytteliten i babyskyddet på väg hem från BB.

Fredag 9 juni, i farmors famn.