Ikväll är jag on fire på nattningen! Lyckades tajma in Pella precis så att hon somnade direkt när jag la ner henne i sängen. I och för sig inget ovanligt, problemet kommer senare när hon tappar nappen och vaknar av det. Nu förekom jag henne, och nöp av henne den så fort hon somnat in ordentligt. Hah! Mamma vs Pella 1-0.

Man kan nog tycka att jag gör en onödigt stor grej av nattningen av en 5-veckorsbebis, men vanorna sätter man tidigt och jag har INTE tålamod nog att ha ungar som ska krånglas med på kvällarna. Då krånglar vi hellre nu. For the greater good, så att säga. Jackie är ju rena drömmen att natta, och har så varit sedan hon var typ 2-3 månader, så något rätt har jag nog i min lilla teori. 

Update, 30 min senare: Hon vaknade såklart. Ska fasen försöka på samma vis igen. Jag ger mig inte!

På förmiddagen var vi ute och lekte och hackade lös lite is på parkeringen, sedan tog vi en kort promenad på Preem för att pumpa däcken på vagnen. Solen sken och snön smälte och det var VÅR!

Galonklädd tjej som tyckte det var mycket lustigt att det rann vatten bara sådär.

Nu sover, hör och häpna, båda tjejerna. Grymt skönt! Jag har ätit lunch framför första avsnittet av Spartacus. Lyx, lyx, lyx. Snart dags att kliva ur soffan. På eftermiddagen får vi besök av Anna så lär nog städa åtminstone litegrann. 

Att lägga Pella för natten kvalar LÄTT in på topp-3-mest-irriterande-grejer-just-nu-listan. Nu har hon ju inte direkt några rutiner än, men många kvällar börjar hon ändå att bli trött sådär runt 20-21. Klipper med ögonen, gäspar och har sig. Och då ska man ju snabbt i säng med dem, så är chansen störst (enligt experterna) att de somnar och för att skapa bra sömnvanor. Pella ikväll: Kl 19. Har ätit, badat och sitter i babysittern och gäspar. Jag lägger henne. Hon tar nappen och blir knäpptyst. När nappen åker ut är hon igång. Försöker några gånger innan jag tar ner henne och lägger henne i babygymmet. Det går en stund. Hon somnar. Upp med henne till sovrummet igen. Efter några minuter är hon återigen vaken. Går upp, plockar upp henne, ger henne mer mat. Hon somnar. Lägger henne i sängen, hon vaknar. Hon får nappen, somnar, tappar nappen, vaknar. Och så håller det på. 

Dagarna går som sagt oftast jättebra nu. Jag känner mig så jäkla grym som roddar runt bägge tjejerna med mat, blöjor, underhållning etc. Jackie kan vara jäkligt provocerande men jag är bara SÅ pedagogisk tillbaka. Kort sagt, jag är supermamman! Ända fram tills Jackie lagt sig och det bara är Pella kvar. Då är jag suraste bitchen på gatan. De här icke-kvällsrutinerna GÖR MIG GALEN!

Okej, jag vet att det kunde varit värre. När hon väl somnat så sover hon faktiskt. Och hon skriker inte. Hon är bara vaken, men det räcker för mig. Längtar tills vi får våra kvällar tillbaka.

Ni som känner mig eller läser bloggen vet att jag gick ganska långt innan BF med rejäla känningar. Förra gången hade jag endast lite sammandragningar eftermiddagen innan förlossning, men nu har det varit all in med kraftiga förvärkar, jäkligt risig mage, halvt illamående, och ja, det har helt enkelt känts som att det precis vilken sekund som helst ska komma en bebis. Dessutom har hon varit så påtaglig där hon legat, det har verkligen känts att jag gått omkring med ett huvud mellan benen..

Hur som helst. Efter att ha ringt ett falsk alarm till farmor och farfar på måndagkväll 11 februari och förvarnat om hämtning av Jackie (vilket inte behövdes då, förlåt för er förstörda nattsömn J), så drog det faktiskt igång på riktigt två dagar senare. Var sjukt trött på kvällen 12 februari, och lite besviken över att det inte blivit någon bebis. Eftersom att Jackie kom två dagar tidigt hade jag nog ställt in mig lite på att lillasyster inte skulle komma senare än så. Jag gick och la mig tidigt, ifall det skulle hända något, och fick för en gångs skull sova riktigt bra och i princip utan avbrott, inte ens några halsbränneanfall. Superskönt. När Jackie började surra och Tomas klocka ringde vid 5.30 kände jag mig riktigt utvilad. Vi låg kvar i sängen ett tag, och det började komma sammandragningar. Inga konstigheter; så har det ju varit i två veckor. Men, nu tyckte jag faktiskt att det gjorde ondare och kom mer regelbundet än tidigare. Hämtade in Jackie till oss och vi låg kvar ett tag till, sedan sa jag till Tomas att han nog i alla fall fick vänta med att åka till jobbet. Även om det skulle dö av så kanske han kunde hjälpa mig med Jackie en stund och kanske ta henne till dagis tänkte jag. Det gjorde så pass ont att jag inte riktigt ville vara själv med henne.

Vi klev upp, fixade frukost till J och Tomas gjorde sig iordning. Runt 7 ringde vi och väckte farmor och farfar, så att de i alla fall kunde stiga upp IFALL det skulle vara skarpt läge. Efter typ en kvart ringde jag dem igen och sa att det ÄR skarpt, lika bra att komma och hämta Jackie. Värkarna kom nu tätare och tätare, men sådär särskilt tätt var det absolut inte. Mellan 5 och 7 minuter var det mellan, men de höll i sig ganska länge, runt 1 min. Kändes väldigt märkligt att stå och andas igenom värkar med Jackie rännandes kring benen. Vi ringde upp till förlossningen och förvarnade att vi tänkte få barn idag J

Vid 8 (tror jag) kom Jan och Monica och hämtade J. Vi packade klart BB-väskorna och Tomas bar ut i bilen. Sedan satte vi oss i soffan och tänkte kolla på Entourage (bästa serien, se!). Fortsatte klocka värkar gjorde vi också, men de kom inte tätare, snarare tvärtom. Ont gjorde som attan gjorde de dock, och höll i sig runt 1,5 min. Intervallen pendlade mellan 7-9 minuter. Efter en stund ringde jag igen till förlossningen. De trodde nog jag överdrev lite, eftersom jag dessutom inte fick en värk under hela samtalet, men sa ändå att visst fick vi komma upp för en koll. Hade det inte startat fick vi väl bara åka hem igen då. Vi ville ju inte gärna bli hemskickade, så jag försökte härda ut en stund till men efter två värkar så kände jag att det räckte. Vi åkte in, klockan var 9.15

MYCKET skönt att ha två minuter till sjukhuset istället för 8 mil som förra gången. Parkerade dessutom i garaget och tog hissen raka vägen på förlossningen. Guld. Även att det kom ett äldre par som också skulle in i hissen, tränger sig in mellan oss och våra väskor. Jag står och typ skakar av värkar, och det blev nog lite konstig stämning där när de insåg vart vi skulle. Tanten fick feeling kan man säga, och började klappa mig på ryggen som tröst eller nåt. Folk alltså.

9.30 skrevs vi in på förlossningen och hamnade direkt på rummet. De kopplade på CTG och gjorde en undersökning. Öppen 9 cm, bingo! Vattnet hade ju ännu inte gått, utan var som en spänd ballong i livmoderöppningen. Jag får lustgas nästan direkt, någon annan smärtlindring är såklart inte aktuell.

Det går en timme. Den sista centimetern tar tid och är jobbig. Får dessutom krystningskänningar, men det beror enligt personalen på vattnet som ännu inte gått och hinnblåsan som spänner rejält. 10.32 gör de ÄNTLIGEN håll på hinnorna och det blir blött överallt. Klart fostervatten. De vill att jag ändrar ställning för att hjälpa henne neråt i bäckenbotten, ställer mig på knä och står så i två värkar innan de lägger ner mig igen. Känner hur hon sakta rör sig neråt, läskigt. Det gör sjukt ont, precis som förra gången blandas värkarna med krystreflexer och jag får provkrysta litegrann. De tycker dock att livmodern måste få jobba ner henne litegrann till och jag ska alltså bara fortsätta andas (flåsa) genom värkarna istället. Jobbigt.

Efter en stund, 11.21 enligt journalen, lägger de mig på sidan med benet i benstöd. Känns obehagligt. Fattar inte att folk föder barn så. Jag fick lägga mig på rygg igen, halvsittandes. Nu är det krystning som gäller, och den här gången tyckte jag faktiskt att det kändes skönt att äntligen få trycka på. Förra gången tyckte jag det var väldigt skrämmande och blev riktigt rädd när det tryckte på som det gjorde. Annat nu. Var mer aktiv själv också, förra gången hade jag benen i gynställning och höll bara i handtagen i sängen, men nu fick jag mer hjälp tycker jag. De satte fötterna så att jag kunde spjärna emot själv och så höll jag Tomas hand på ena sidan och på andra sidan barnmorskan, och så drog jag allt jag kunde. Tvärtom mot med Jackie som bara kom som en kanonkula, så kände jag här hur Pella sakta kom neråt. Aktivt perinealskydd står det i journalen. Tror att det betyder att de aktivt håller emot barnet för att det inte ska gå för fort, så att man ska gå sönder så lite som möjligt. Säkert bra. Nu vet jag dessutom hur the ring of fire känns. Mellan näst sista och sista värken sitter liksom huvudet precis i öppningen (de höll alltså med milt våld fast henne där). Trodde det skulle ta eld på riktigt mellan benen. 11.52 kommer hon ut i en enda värk. Jag blundar, håller andan och trycker på, men barnmorskan säger ”Nej titta nu, nu kommer hon ju!” Jag hinner precis se henne när hon kommer ut och det är by far det mäktigaste ögonblicket i världen.

Pella skriker direkt. Hon är rejält blodig. Tydligen blev det en liten bristning precis på ett blodkärl där precis innan hon kom ut, och det kom rätt mycket blod. Men hon var jättefin och jag fick henne direkt på bröstet. Magiskt.

Moderkakan ramlade ut några minuter senare, de satte bedövning och sydde två stygn. Klart!

Det är ju helt otroligt att jag lyckades få en drömförlossning till! Hade ju önskat, och tror jag skrev det också på bloggen, att det skulle starta på morgonen innan Tomas hann till jobbet, och att det skulle gå ganska fort den här gången med. Och precis exakt så blev det ju! Just där och då var jag kanske inte så värst tacksam, det enda jag kunde tänka då var typ ”Nu blir det INGA fler barn!”, men så här i efterhand är jag jättenöjd och glad.

Förlossningarna blev ju också väldigt lika varandra, men det är lustigt hur olika man ändå kan uppfatta dem. Den här gången kände jag mig mycket mer med, visste bättre vad som hände och vad jag skulle göra. Inte så konstigt kanske. Blev ju heller inte rädd när krystvärkarna startade vilket var jätteskönt. Inför Jackies förlossning hade jag förberett mig mycket genom att tex öva profylaxandning. Så blev det inte nu, tänkte att det säkert är som att cykla (och det var det faktiskt, det kom av sig själv). Däremot hade jag preppat med positiv-tänk, lite mantran sådär som jag kunde hålla fast vid när det var som värst. Till exempel att jag inte behövde vara rädd, att det ska göra ont för annars kommer det ingen bebis, när en värk är klar så behöver jag inte göra om den och så vidare. Funkade jättebra! När det tog i som värst profylaxandades jag lustgas tills det ringde i öronen och upprepade i huvudet ”det är inte farligt, det är inte farligt, det är inte farligt”. Att föda barn GÖR ont, men smärta är i hög utsträckning psykologisk och jag tror man kan påverka den genom sin egen inställning och hur man hanterar den.

Efter förlossningen låg vi kvar på salen i sex timmar, fick fika såklart, och låg och myste med Pella och surrade. Efter läkarundersökningen vid 18-tiden ville barnläkaren att vi skulle stanna på BB på grund av att hon gnydde så pass mycket. I övrigt såg allt fint ut, och vi ville verkligen gå till hotellet, så vi kom överens om att de skulle kolla henne igen efter några timmar och bestämma då vart vi skulle ta vägen. Och såklart tyckte de då att allt såg bra ut och vi fick knata över till hotellet i alla fall. Då var klockan efter 22 och vi var dödströtta (typiskt, jag hade ju tänkt att vi skulle ha myskväll liksom). Pella däremot, hon var inte ett dugg trött. Hon var halvtvär och grinig och nöjde sig inte med annat än bröstet till framåt 5-tiden. Då var jag helt förbi av trötthet, så Tomas fick stiga upp och ta över. Hur han gjorde vet jag faktiskt inte, men när jag vaknade sov de båda sött i hans säng. Efter frukost och en till läkarundersökning packade vi ihop våra saker och rullade hemöver med vår nya familjemedlem.

         

Solen tittade fram samtidigt som Pella.

 

Landat hemma på vardagsrumsgolvet.

 

Och i soffan.

Mormor, morfar, farmor och farfar. Alla kom såklart och hälsade på.

Pella, lilla hjärtat, som vi hade längtat efter dig!

Igår var vi där igen, Jackie fick också hänga med. Det är typ det roligaste (!) hon vet numera. Leker järnet i väntrummet, åker rutschkana, ritar och har sig. Inte blev hon ledsen heller när vi skulle gå in till Christina, det brukar hon annars alltid bli. Läkarfobi eller nåt.

Läget nu:

2013-03-20

Pella 1 månad och 1 vecka      4 410 gram      54,5 cm

Jackie 21 månader   10 990 gram     84 cm

Jackie tyckte det var helfestligt att ligga på skötbordet och bli mätt och sedan sitta på vågen, haha. 

Den här veckan har varit både lugn och skön och körig på samma gång. Jackie har varit lite halv-krasslig, så hon var hemma med oss både tisdag och onsdag. Nu när man vant sig är det rätt skönt när hon är hemma, slipper passa dagistiderna och så. Dessutom sover hon ju så länge, runt 2,5 timmar, på dagen, så man får ju en rejäl paus :) Trots-grejen är det också mycket bättre med och det underlättar ju. Pella har blivit bättre och bättre i sitt gnyande och ligger nu ofta och filurar i babygymmet och är helnöjd. Sover gör hon ju såklart rätt mycket, men helt slumpmässigt som småkottar gör. Vardagen har hur som helst blivit sjukt mycket enklare i takt med att man vant sig vid det här, mycket skönt.

Något annat som är skönt är nätterna! Nu sover vi i princip hela nätterna, med avbrott en eller två gånger för käk. Vi hoppas att det fortsätter så. 

Imorgon åker Jackie till Matfors, och vi ska brassa ut till Birsta efter Tomas slutat. Ska äntligen få tummarna ur och fixa gardiner i tvättstugan och arbetsrummet, samt en hylla i arbetsrummet. Dessutom håller vi på och ordnar klart vardagsrummet, två nya fåtöljer och ett nytt soffbord ska det bli. Härligt att få det klart, sjukt hur hemmablind man blir snabbt. 

Nu amning!

Har bytt upp sig till strl 56. Riktigt knubbig har hon blivit, lilla hjärtat!

Låta henne leka med vatten i köket, se på obegränsat med Pippi, prata i telefonen och sitta med vid datorn. Tur lillan sover.

Trulig tjej jajamen!

Idag har vi varit på BVC, igen. Springer där hela tiden känns det som. I Pellas hälsokort ser det nu ut så här:

+ 310 gram sedan förra veckan, well done!

Vi fick en läkartid till imorgonbitti. Christina tyckte att det kanske var läge att kolla upp det här med att Pella gnyr så mycket. Tydligen behöver det inte vara magen som vi trott hela tiden, utan kan också vara andningen. Oavsett vilket så tyckte hon att det borde börjat ge med sig vid det här laget. Är inte orolig, i allt övrigt så är Pella precis som hon ska, och hon verkar inte må dåligt, men det ska ändå bli skönt att få prata med en läkare om det. 

När Jackie var liten, från 3 månader, skrev jag varje månad om mat, sömn, vad hon gjorde och kunde, etc. Det är så roligt att ha kvar, alltså gör vi likadant nu.

- Sömnen. Det stora orosmolnet för mig! Pallar inte att inte få sova. Det går förvånansvärt bra tycker jag. Alldels i början var det väldigt slumpmässigt med både sovning och ätning, men nu börjar vi få lite rutiner. Pella gör kväll runt 21-22 någonting, i sin vagga. Sedan vaknar hon ungefär 2 och 5 för mat. Vid 7-8 gör hon morgon, vaknar oftast när jag går upp. När hon käkat första gången får hon sova med mig resten av natten. Från början fick jag henne att somna om i vaggan, men det har jag lagt ner. Blir för lite sömn, orkar inte. Jag tänker att eftersom hon börjar i vaggan så kommer hon automatiskt att sova hela natten där när hon börjar sova längre och längre. På dagarna sover hon väldigt oregelbundet, oftast blir det i alla fall några längre stunder och någon kortis. Blir ju tvungen att väcka henne ibland, typ för att lämna/hämta Jackie. Dagtid sover hon i liggdelen till vagnen, praktiskt att 1. ha henne på nedervåningen och 2. kunna flytta runt henne dit Jackie inte är. Oftast stänger jag in henne i tvättstugan när hon somnat :)

- Ammar typ varannan timme på dagarna. Lite ofta kan jag tycka. Dessutom tycker jag att hon äter ganska lite åt gången, men å andra sidan har hon ju ganska liten mage. Och, hon äter ju faktiskt ungefär var fjärde timme på nätterna, så då måste hon väl få äta ikapp på dagarna. Försöker att stretcha ut litegrann dagtid så att det ska bli lite längre mellan, och att hon då ska vara hungrigare och äta mer åt gången. Det är dock lite svårt eftersom jag oftast måste anpassa efter annat också. Var lättare med Jackie då man kunde ägna sig åt henne 24/7.

- Har fortfarande strl 50 i kläderna, lilla pyret! En del 56 går bra men mycket är för stort.

- Gör inte så mycket för att roa sig själv. När hon är vaken brukar hon sitta i babysittern eller ligga i babygymmet. Än så länge är det mycket att man helt enkelt måste sätta henne någonstans, det blir nog roligare för henne när hon ser lite mer.

- Kan följa föremål med blicken om man håller det framför henne och rör det sakta åt sidan.