Ni som känner mig eller läser bloggen vet att jag gick ganska långt innan BF med rejäla känningar. Förra gången hade jag endast lite sammandragningar eftermiddagen innan förlossning, men nu har det varit all in med kraftiga förvärkar, jäkligt risig mage, halvt illamående, och ja, det har helt enkelt känts som att det precis vilken sekund som helst ska komma en bebis. Dessutom har hon varit så påtaglig där hon legat, det har verkligen känts att jag gått omkring med ett huvud mellan benen..

Hur som helst. Efter att ha ringt ett falsk alarm till farmor och farfar på måndagkväll 11 februari och förvarnat om hämtning av Jackie (vilket inte behövdes då, förlåt för er förstörda nattsömn J), så drog det faktiskt igång på riktigt två dagar senare. Var sjukt trött på kvällen 12 februari, och lite besviken över att det inte blivit någon bebis. Eftersom att Jackie kom två dagar tidigt hade jag nog ställt in mig lite på att lillasyster inte skulle komma senare än så. Jag gick och la mig tidigt, ifall det skulle hända något, och fick för en gångs skull sova riktigt bra och i princip utan avbrott, inte ens några halsbränneanfall. Superskönt. När Jackie började surra och Tomas klocka ringde vid 5.30 kände jag mig riktigt utvilad. Vi låg kvar i sängen ett tag, och det började komma sammandragningar. Inga konstigheter; så har det ju varit i två veckor. Men, nu tyckte jag faktiskt att det gjorde ondare och kom mer regelbundet än tidigare. Hämtade in Jackie till oss och vi låg kvar ett tag till, sedan sa jag till Tomas att han nog i alla fall fick vänta med att åka till jobbet. Även om det skulle dö av så kanske han kunde hjälpa mig med Jackie en stund och kanske ta henne till dagis tänkte jag. Det gjorde så pass ont att jag inte riktigt ville vara själv med henne.

Vi klev upp, fixade frukost till J och Tomas gjorde sig iordning. Runt 7 ringde vi och väckte farmor och farfar, så att de i alla fall kunde stiga upp IFALL det skulle vara skarpt läge. Efter typ en kvart ringde jag dem igen och sa att det ÄR skarpt, lika bra att komma och hämta Jackie. Värkarna kom nu tätare och tätare, men sådär särskilt tätt var det absolut inte. Mellan 5 och 7 minuter var det mellan, men de höll i sig ganska länge, runt 1 min. Kändes väldigt märkligt att stå och andas igenom värkar med Jackie rännandes kring benen. Vi ringde upp till förlossningen och förvarnade att vi tänkte få barn idag J

Vid 8 (tror jag) kom Jan och Monica och hämtade J. Vi packade klart BB-väskorna och Tomas bar ut i bilen. Sedan satte vi oss i soffan och tänkte kolla på Entourage (bästa serien, se!). Fortsatte klocka värkar gjorde vi också, men de kom inte tätare, snarare tvärtom. Ont gjorde som attan gjorde de dock, och höll i sig runt 1,5 min. Intervallen pendlade mellan 7-9 minuter. Efter en stund ringde jag igen till förlossningen. De trodde nog jag överdrev lite, eftersom jag dessutom inte fick en värk under hela samtalet, men sa ändå att visst fick vi komma upp för en koll. Hade det inte startat fick vi väl bara åka hem igen då. Vi ville ju inte gärna bli hemskickade, så jag försökte härda ut en stund till men efter två värkar så kände jag att det räckte. Vi åkte in, klockan var 9.15

MYCKET skönt att ha två minuter till sjukhuset istället för 8 mil som förra gången. Parkerade dessutom i garaget och tog hissen raka vägen på förlossningen. Guld. Även att det kom ett äldre par som också skulle in i hissen, tränger sig in mellan oss och våra väskor. Jag står och typ skakar av värkar, och det blev nog lite konstig stämning där när de insåg vart vi skulle. Tanten fick feeling kan man säga, och började klappa mig på ryggen som tröst eller nåt. Folk alltså.

9.30 skrevs vi in på förlossningen och hamnade direkt på rummet. De kopplade på CTG och gjorde en undersökning. Öppen 9 cm, bingo! Vattnet hade ju ännu inte gått, utan var som en spänd ballong i livmoderöppningen. Jag får lustgas nästan direkt, någon annan smärtlindring är såklart inte aktuell.

Det går en timme. Den sista centimetern tar tid och är jobbig. Får dessutom krystningskänningar, men det beror enligt personalen på vattnet som ännu inte gått och hinnblåsan som spänner rejält. 10.32 gör de ÄNTLIGEN håll på hinnorna och det blir blött överallt. Klart fostervatten. De vill att jag ändrar ställning för att hjälpa henne neråt i bäckenbotten, ställer mig på knä och står så i två värkar innan de lägger ner mig igen. Känner hur hon sakta rör sig neråt, läskigt. Det gör sjukt ont, precis som förra gången blandas värkarna med krystreflexer och jag får provkrysta litegrann. De tycker dock att livmodern måste få jobba ner henne litegrann till och jag ska alltså bara fortsätta andas (flåsa) genom värkarna istället. Jobbigt.

Efter en stund, 11.21 enligt journalen, lägger de mig på sidan med benet i benstöd. Känns obehagligt. Fattar inte att folk föder barn så. Jag fick lägga mig på rygg igen, halvsittandes. Nu är det krystning som gäller, och den här gången tyckte jag faktiskt att det kändes skönt att äntligen få trycka på. Förra gången tyckte jag det var väldigt skrämmande och blev riktigt rädd när det tryckte på som det gjorde. Annat nu. Var mer aktiv själv också, förra gången hade jag benen i gynställning och höll bara i handtagen i sängen, men nu fick jag mer hjälp tycker jag. De satte fötterna så att jag kunde spjärna emot själv och så höll jag Tomas hand på ena sidan och på andra sidan barnmorskan, och så drog jag allt jag kunde. Tvärtom mot med Jackie som bara kom som en kanonkula, så kände jag här hur Pella sakta kom neråt. Aktivt perinealskydd står det i journalen. Tror att det betyder att de aktivt håller emot barnet för att det inte ska gå för fort, så att man ska gå sönder så lite som möjligt. Säkert bra. Nu vet jag dessutom hur the ring of fire känns. Mellan näst sista och sista värken sitter liksom huvudet precis i öppningen (de höll alltså med milt våld fast henne där). Trodde det skulle ta eld på riktigt mellan benen. 11.52 kommer hon ut i en enda värk. Jag blundar, håller andan och trycker på, men barnmorskan säger ”Nej titta nu, nu kommer hon ju!” Jag hinner precis se henne när hon kommer ut och det är by far det mäktigaste ögonblicket i världen.

Pella skriker direkt. Hon är rejält blodig. Tydligen blev det en liten bristning precis på ett blodkärl där precis innan hon kom ut, och det kom rätt mycket blod. Men hon var jättefin och jag fick henne direkt på bröstet. Magiskt.

Moderkakan ramlade ut några minuter senare, de satte bedövning och sydde två stygn. Klart!

Det är ju helt otroligt att jag lyckades få en drömförlossning till! Hade ju önskat, och tror jag skrev det också på bloggen, att det skulle starta på morgonen innan Tomas hann till jobbet, och att det skulle gå ganska fort den här gången med. Och precis exakt så blev det ju! Just där och då var jag kanske inte så värst tacksam, det enda jag kunde tänka då var typ ”Nu blir det INGA fler barn!”, men så här i efterhand är jag jättenöjd och glad.

Förlossningarna blev ju också väldigt lika varandra, men det är lustigt hur olika man ändå kan uppfatta dem. Den här gången kände jag mig mycket mer med, visste bättre vad som hände och vad jag skulle göra. Inte så konstigt kanske. Blev ju heller inte rädd när krystvärkarna startade vilket var jätteskönt. Inför Jackies förlossning hade jag förberett mig mycket genom att tex öva profylaxandning. Så blev det inte nu, tänkte att det säkert är som att cykla (och det var det faktiskt, det kom av sig själv). Däremot hade jag preppat med positiv-tänk, lite mantran sådär som jag kunde hålla fast vid när det var som värst. Till exempel att jag inte behövde vara rädd, att det ska göra ont för annars kommer det ingen bebis, när en värk är klar så behöver jag inte göra om den och så vidare. Funkade jättebra! När det tog i som värst profylaxandades jag lustgas tills det ringde i öronen och upprepade i huvudet ”det är inte farligt, det är inte farligt, det är inte farligt”. Att föda barn GÖR ont, men smärta är i hög utsträckning psykologisk och jag tror man kan påverka den genom sin egen inställning och hur man hanterar den.

Efter förlossningen låg vi kvar på salen i sex timmar, fick fika såklart, och låg och myste med Pella och surrade. Efter läkarundersökningen vid 18-tiden ville barnläkaren att vi skulle stanna på BB på grund av att hon gnydde så pass mycket. I övrigt såg allt fint ut, och vi ville verkligen gå till hotellet, så vi kom överens om att de skulle kolla henne igen efter några timmar och bestämma då vart vi skulle ta vägen. Och såklart tyckte de då att allt såg bra ut och vi fick knata över till hotellet i alla fall. Då var klockan efter 22 och vi var dödströtta (typiskt, jag hade ju tänkt att vi skulle ha myskväll liksom). Pella däremot, hon var inte ett dugg trött. Hon var halvtvär och grinig och nöjde sig inte med annat än bröstet till framåt 5-tiden. Då var jag helt förbi av trötthet, så Tomas fick stiga upp och ta över. Hur han gjorde vet jag faktiskt inte, men när jag vaknade sov de båda sött i hans säng. Efter frukost och en till läkarundersökning packade vi ihop våra saker och rullade hemöver med vår nya familjemedlem.

         

Solen tittade fram samtidigt som Pella.

 

Landat hemma på vardagsrumsgolvet.

 

Och i soffan.

Mormor, morfar, farmor och farfar. Alla kom såklart och hälsade på.

Pella, lilla hjärtat, som vi hade längtat efter dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu var det helt bedrövligt längesedan det kom någon uppdatering här, tråkigt kan jag tycka såhär i efterhand men så blev det.     Imorgon är det en stor dag för Pella, vår lilla bebis, som ska börja förskolan! Det känns himla kul och spännande ty...

Helt fantastiskt ute idag! Jag och Åsa rotade fram möbler och gjorde kaffepremiär i solen. Kommer sakna dagar som denna. Och just det, Pella gick 12 steg i helgen! I fredags 2, i lördags 12, i söndags inga tror jag. Så det var kanske lite nybörjar...

Så himla lurigt det här med barna, att veta när de är friska eller sjuka eller på väg att bli friska eller sjuka. Jackie kräktes i lördags, hade feber i söndags, var pigg som en mört måndag, gick på dagis tisdag (2,5 dygn sedan kräka, 1 feberfri dag ...

  Imorgon är det semmel-dagen, och eftersom vi ändå bara var hemma och hade ingenting att göra bakade vi semlor. Det gick riktigt bra faktiskt, och Jackie hade jättekul med sin deg som antagligen fick alldeles för mycket mjöl.             ...

Har varit himla nöjd här ett tag över att vi inte varit sjuka på jättelänge, faktiskt. Inte sedan fasansfullt magsjukehelvete i början av december. Så det var väl dags. Tjejerna var hos Jan och Monica fredag till lördag, vi var på bio-date med syrran...