När Jackie sover passar Levis på att smyga upp i knät för lite mys. 

Levis har bott hos oss i 3,5 år nu. Vi skulle egentligen bara ha honom i någon månad, men han blev kvar. Världens goaste är han. Tycker lite synd om honom, han har som hamnat åt sidan lite sedan Jackie föddes. Med en liten bebis blir man så kärleks- och närhetsdränerad så man knappt orkar klappa katten. Det blir bättre dock. Man vänjer sig vid det nya livet, och det gör Levis också. Från början kändes det så hemskt när han ville komma in i sovrummet på nätterna, han var ju van att sova i sängen med oss. Vi törs inte ha honom därinne när vi ligger och sover, litar inte på att han låter spjälsängen vara. Han vill gärna mysa i den. Rädd att han lägger sig på Jackie. Nu är han så van vid att sova i vardagsrummet, så han går självmant och lägger sig i sin säng. Och på morgonen får han komma in och mysa med mig och Jackie när Tomas åkt till jobbet   

Jaha, så länge var det roligt att vara ensamstående. När man varit ensam med en (förvisso underbar) 3-månaders bebis en hel dag så är det jäkligt mycket värt att det kommer hem en pappa framåt kvällen. Så man får socialisera lite. Missförstå mig inte nu, våran tös är världens snällaste, men så många givande diskussioner har vi inte. I det avseendet är både Jackie och Levis rätt värdelösa.

Sedan MBC'n i förmiddags så har jag grejat för fullt här hemma. Städat och rensat lådor. Bar ner massa skrot till bilen så jag kan fara förbi tippen imorgon. Jackie har varit en liten ängel hela dagen. Vi har lite svårt att få till sovrutinerna på eftermiddagen så att det stämmer hyffsat med kvällsnattningen. Idag till exempel sov hon en stund på eftermiddagen och vaknade vid halv fyra. Då käkade hon och var sedan piggelin och lekte i babygymmet medan jag städade. Men det blir helfel framåt kvällen när hon börjar bli trött igen redan halv sex. Jag kan ju inte natta henne då, när skulle hon då vakna på morgonen?! Istället får man försöka hålla henne vaken så länge det går, så att klockan får närma sig sju. Men att hålla en bebis vaken som är trött är varken enkelt eller särskilt kul. Vid halv sju ansåg jag att det räckte, då fick hon mat och tvärdäckade sedan. Lill-skruttan. 

Nu sitter jag och väntar på att Lyxfällan ska börja. Har en liten grej för det programet, gottar mig liksom i eländet. Dessutom känner jag mig rik och ekonomiskt välartad. Jaja, alla har vi väl våra små fetisher. 

Glömde, vi har ju bokat in oss på två nya husvisningar. Det ena är det i Bergsåker som jag skrivit om tidigare, en 1-planare, och det andra är en 1,5-planare på Älvgränd, Tomas mammas och pappas gata. Det blir spännande! Nästa torsdag är det visning på Dressyrvägen i Bergsåker, och veckan därpå på Älvgränd. Vi har börjat justera ner våra krav lite vad gäller skicket på husen. Känns som att om det bara är okej skick så kan vi leva med det och renovera lite pö om pö. Det är mycket som kommer behövas ändå när vi väl hittar ett hus, och slantarna kommer nog att hitta sin väg ut ur plånbokan på många olika sätt.

Liten sover nu. Hon är lite lurig, och det tog ett tag innan jag insåg det. Hon sover en stund, vaknar sedan och ser pigg ut men är gnällig. Nu har jag ju fattat att hon fortfarande är trött (grattis morsan!). Vi har precis haft en liten vakenstund och nu har hon då alltså knoppat in igen. Hoppas jag. Smyger på tå (fastän man inte ska göra det, bra att vänja dem vid ljud) i sovrummet och rensar lådor. Små kläder ut, och kanske något större in*.

*Hint till mormor  

Pappa har farit till Storhogna med jobbet och kommer inte hem förrän på lördag, så jag och Jackie är därmed solokvistar här hemma. Och så Levis då. Vi tänkte bara mysa, och imorgon drar vi till Skedvik och blir lite ompysslade. 

Förmiddagen har bjudit på Mamma Boot Camp, och nu börjar det märkas att man blivit starkare. Särskilt i bålen. Plankan är förjävlig men väldigt effektiv. Roligt som tusan är det också. Vi har tio gånger kvar nu innan vinteruppehåll, ända in i november. Hoppas det blir fortsättning till våren också. Känns så himla mycket roligare att gå och träna så här istället för att stressa iväg till gymmet på kvällarna. Underbart att vara ute också, trots att det regnat 4 gånger av 5  

Dagens Jackie, idag utklädd till tjuv. En sovmorgonstjuv! 

Fina fina gumman, världens vackraste ögon har hon. De har pappa bidragit med   Ursäkta skrytet, men om inte ens mamma tycker att man är det finaste som finns, vem ska då tycka det? 

Ja, då har man fått tummarna ur och skrivit ner min förlossningsberättelse. Grämer mig att jag inte gjorde det tidigare, har redan glömt saker känns det som. Men det blev nog bra ändå. Och långt. Enjoy.

På eftermiddagen tisdag 7 juni började jag känna ganska täta sammandragningar. Jag hade haft mycket förvärkar, men de här kändes annorlunda och kom dessutom ganska tätt och regelbundet. Som man varit under de senaste veckorna, så blev man direkt lite nervös och frågade sig för tusende gången ”Är det nu det ska hända?”. Dagarna innan hade jag varit ute och promenerat (inte helt enkelt med 20 kilos övervikt) med Johanna och Meja, och på Johannas uppmaning hoppat så högt jag kunde (inte särskilt högt mao) för att sätta fart på grejerna. Dessutom hade jag städat hela lägenheten på måndagkväll. Hade på tisdagen bestämt med Carro att vi skulle åka på IKEA en sväng, och funderade på om det kanske var lika bra att ställa in. Likaså hade jag och Sofia bestämt att vi skulle åka och hälsa på Linnea och lille Adrian dagen därpå. Hur som helst så avtog sammandragningarna lite, så vi for iväg till Birsta. Carro fick köra. Jag hade inte sagt något till mamma eller någon annan att jag börjat känna saker och att det kanske börjat, men Carro märkte ju så klart att jag betedde mig knepigt J Inne på IKEA fick jag dessutom stanna upp och vänta ut varje sammandragning, och sätta mig och vila lite på soffavdelningen.  När vi väl kom hem tyckte jag att det hade avtagit i princip helt och hållet, så vi tog det lugnt och gjorde kväll i vanlig ordning. Har för mig att jag packade klart BB-väskan också. Utifall att.

På natten vaknade jag vid 3-tiden av att det gjorde ont i magen. Värkar! Man hade ju fått höra att det skulle ta sån tid, och absolut som förstföderska var det ingen brådska att skynda sig in till förlossningen, så jag försökte sova en stund till. Efter en stund insåg jag att värkarna kom ganska tätt, och att sova fick jag göra en annan gång. Klev upp och vaggade omkring lite i lägenheten. Funderade på om jag skulle väcka Tomas, men tänkte att OM det skulle vara på gång så var det ju bara bra att han fick sova en stund till. Laddade ner en värk-timer till telefonen och började klocka. Ca 4 minuter mellan varje, och de höll i sig i ca 45 sekunder. Dags att ringa in! På sjukhuset undrade de om vi kunde avvakta hemma ett tag, de kunde inte svara på direkt om de kunde ta emot oss. Bara någon dag tidigare hade de satt en gräns på max två födande samtidigt, resten skulle hänvisas till andra sjukhus. Jag sa att visst kunde vi avvakta, bara vi fick klart att vi skulle åka till Sundsvall och inte någon annanstans. De bad att få återkomma, så vi la på och jag började plocka i köket för att få till något att äta (man skulle ju kolhydratladda). Väckte Tomas, som bokstavligt talat flög upp ur sängen och började fippla med mobilen för att klocka värkar. I samma veva ringde de tillbaka från sjukhuset och sa att tyvärr så hade de fullt, och vi blev hänvisade till Hudiksvall. Då fick vi fart. Rafsade ihop de sista grejerna till väskan och satte oss i bilen. Äta fick vi strunta i, tordes inte vänta hemma längre, och dessutom gjorde det nu så ont så att äta inte längre var intressant. Klockan var ungefär 5.00

Vi kom iväg och skulle bara stanna på Statoil för att köpa lite frukost. Drickyoghurt och lite sånt. Tomas gick för att handla och jag passade på att ringa ner till Hudik för att tala om att vi var på G. Och då under samtalet hör jag ett litet knäpp, och så PLASK går vattnet. Som en fors ungefär. Vilken chock, jag hade inte en tanke på vattnet. Jag la på, lutade mig ut genom dörren och skrek till Tomas. Han fick fram lite handdukar, men det kom så mycket att vi blev tvungna att åka hem igen för att byta kläder. Nytt försök. Blev rejält nervös här, eftersom man hört att värkarna kan bli starkare efter vattenavgång. Och det blev de, så klart. Tomas körde i ilfart, och jag halvlåg i sätet bredvid och prolylaxandades så gott det gick. När vi väl närmade oss Hudik var jag nära paniken, hade inte klarat mycket längre.

Vi hittade till sjukhuset och fick komma direkt på förlossningsrummet. Personalen verkade lite förvånade hur fort det verkade gå för mig, men sedan gick det fort. Kl 6.29 skrev de in oss och jag fick byta om till sjukhusrocken. 6.31 fick jag lustgas. På grund av skiftbyte dröjde det till 7.55 innan det undersökte mig. Jag var då helt öppen (Jippi! Det blir barnkalas idag!). Hade de sagt att jag bara var öppen typ två cm så hade jag dött, kändes det som. Nu hade det alltså kunnat gå ganska fort, om det inte vore för att Jackie inte hade sjunkit ner ordentligt (i bäckenet, tror jag). Jag fick sitta på en fitnessboll en stund, men det hjälpte inte så mycket. Upp i sängen igen, och ganska snart ändrade värkarna karaktär. Från att ha varit mer molande onda, började det nu trycka på rejält neråt. Jag provade krysta, men det hände inte så mycket. När de kl 8.55 föreslog att jag skulle stå upp vid gåbordet så trodde jag de skämtade. Det var lika stor chans att jag skulle bestiga Mount Everest, typ. Men upp kom jag såklart, med lite (eller mycket) hjälp. De fick sätta en skalpelektrod på Jackie då det var svårt att få in hennes hjärtljud när jag stod upp.

Kl 9.10 hade det inte hänt någonting sedan 7.55 när de först kände efter. Det har jag alltså läst i journalen efteråt, och det var en jäkla tur att de inte sa det till mig. Det var inte jättekul att ha värkar om man säger så. Hur som helst satte de in värkstimulerande dropp, och bara en liten stund därefter, 9.20, började krystvärkarna komma. Jag stod fortfarande upp och krystade. Känslan av krystvärkarna var verkligen helt sjuk. Hela kroppen bara skakade på mig, jag kunde inte stå på benen utan hängde i armarna på det där bordet, och samtidigt så känns det som att X2000 dånar genom kroppen. Ungefär. Plötsligt känner jag hur något varmt kommer ner genom… ja genom underlivet, men åker tillbaka upp igen. Fort upp i sängen igen, de knäpper upp skjortan och först då kommer jag ihåg att det ska ju faktiskt komma ett barn nu! Hade jag glömt. De vill att jag ska släppa lustgasen (haha, ni skämtar IGEN??) och istället hålla andan och trycka på. Men gud så obehagligt! Jag tordes verkligen inte trycka på sådär som man hört att man ska, det kändes som att hela jag skulle gå sönder. Tillslut frågade jag i min dimma att ”om jag trycker på, kommer hon ut då?”, och ja, det skulle hon ju tydligen göra. Okej då. De instruerade mig i att jag skulle trycka på allt jag kunde, men sedan när de sa till så skulle jag bara andas och inte trycka på. För att det inte skulle gå för fort tror jag. Vid nästa värk så tog jag i (inte allt jag kunde, men nästan) och då bara plaskade det till och jag kände något varmt som for igenom kroppen, som en varm fisk ungefär. Det brände till rejält mellan benen, och så kom hon ut. Kl 9.46 onsdagen 8 juni.

Jag hade tänkt litegrann på det där med att barnet är alldeles kladdigt och blodigt när det kommer ut, och att jag nog ville att de skulle torka av henne innan de la henne på bröstet. Men när hon väl var ute, så existerade inte några sådana tankar alls. Hon var förresten inte särskilt kladdig heller. De tog emot henne och la henne direkt på mitt bröst, och så en filt över och en liten mössa. Och den känslan, helt obeskrivlig. Jag trodde att jag skulle gråta, men det gjorde jag faktiskt inte. Var nog för chockad. Tog igen det senare. Men ändå, något större tror jag inte man får vara med om. Det kändes verkligen som att vi hade bevittnat ett mirakel, och det hade vi väl, på sätt och vis.

Sedan skulle det ju göra ont igen när moderkakan skulle ut, hade man ju fått höra. Kom på det där och förberedde mig för fler värkar, när de frågar om vi vill se moderkakan. Va? Den hade tydligen kommit ut utan att det kändes något, haha. Innan förlossningen hade vi sagt att vi absolut inte ville se moderkakan, Tomas ville inte klippa navelsträngen och så vidare. Men sådär efteråt var det bara BRING IT ON! Kändes som småsaker jämfört med det man nyss varit med om. Tomas klippte också navelsträngen innan det var över.

Jag sprack litegrann, så medan jag låg där med Jackie på bröstet så satte de fyra stygn medan jag var lycklig, svamlig och groggy på lustgas. Sedan lämnade de oss ifred med vårt underverk, vi fick fika (och det var precis så gott som man hört) och ringa till våra familjer och berätta. Sedan blev vi kvar på BB över dagen och natten, och dagen därpå efter att de undersökt Jackie, fick vi åka hem. 

Alldeles ny tjej.

Liten och arg.

Första badet, pappa fixar. Pytteliten i babyskyddet på väg hem från BB.

Fredag 9 juni, i farmors famn.

Idag är det riktig latte-mamma-date på stan. Johanna, jag, Sofie, Anna och Elma. Tant Anci och Fröken Sara. Lillan ska sova en stund nu och mamman göra sig iordning. 

Har äntligen tagit tag i att skriva ner min förlossningsberättelse. Den kommer senare idag. 

Ha en bra dag!

Måste vara jag. Lilla gumman (+ att Tomas börjat jobba) har verkligen fått oss att vända dygnet rätt. Från att nattat runt 11-12 (jag) och typ 1-2 (Tomas), stupar vi numera i säng mellan 10 och 11 på kvällarna. Skönt såklart, är inget fan av att vara uppe på nätterna egentligen. Att kliva upp på morgonen däremot, är himla härligt. När man känner att hela dagen är kvar liksom. Fint det. 

Annars då? Sitter i soffan och viker tvätt med våldsam träningsvärk. Jag och Johanna tog en promenad igår och la även in lite styrkeövningar (dips, planka och utfall på bänk). Toppa med Mamma Boot Camp idag på förmiddagen, och ömma muskler är bara förnamnet. Man kan ju säga att det var ett tag sedan de här musklerna blev ordentligt tränade, så nu krävs det inte så mycket för att man ska vara slut. Skönt är det i alla fall. Ska vara duktig med MBC-hemläxan, plankan hemma, helst varje dag (eller två gånger varje dag). Märker redan att jag är mycket starkare i bålen nu, och man kan ju anta att det finns mer att göra :) Lite armhävningar vore inte heller fel när jag tänker efter. 

Tomas röjer i sovrummet, jag fixar middag och plockar i köket (tydligen bloggar jag också), och Jackie kämpar mot tröttheten. Snart läggdags. God kväll!