Det slog mig förrut idag att i söndags 2 oktober var det ett år sedan min mens var sen, jag köpte och kissade på en sticka, och vi fick ett PLUS! Jag tänkte berätta hur den dagen tedde sig. 

På fredagkvällen den 1 oktober var vi bara hemma, jag och Tomas. Vi hade öppnat en flaska vin och gjort lite god mat. Jag var lite lurig, misstänkte att min mens var lite sen. Men jag var inte säker, jag hade noll koll på när den brukade komma och hur långt det skulle vara mellan. Det jag visste var att jag hade senaste mensen när vi kom hem från Montenegro kring den sista augusti. Ett tag sedan alltså. Vädrade mina misstankar litegrann, men Tomas trodde absolut att jag bara inbillade mig. Jag tänkte att jag nog skulle ta och köpa ett test i alla fall, så att man kunde slappna av sedan. Ni kanske undrar vad som hände med vinaren? Jodå, den gick ner (och satt säkert fint också), men det var den sista på länge skulle det visa sig. 

På lördagen passade jag på att köpa ett test när jag och syrran (tror jag det var) var på Birsta. Tomas jobbade. Åkte hem och pratade i telefon med Johanna. Johanna förresten, som jag fick ringa till när jag upptäkt att mensen nog var sen. Hon fick räkna efter och kom fram till att jag var hela tio dagar sen. Jag tror att jag hade pratat med henne redan på fredageftermiddag, men konstigt nog kommer jag inte ihåg exakt hur det var. Hon blev eld och lågor i alla fall, sugen på gravidsällskap som hon var  

Hur som helst. Jag velade om jag skulle göra testet på en gång, eller vänta tills Tomas kom hem. Men eftersom vi skulle åka direkt till Matfors efter han slutat så skulle det ta så lång tid, så jag kunde helt enkelt inte hålla mig. Johanna gjorde inte saken lättare, hon var mer nyfiken än jag tror jag. Vi la på och medans Johanna höll tummarna hårthårthårt, så gjorde jag testet. Jag tordes nästan inte titta på stickan, men det kunde ju ta upp till fem minuter innan resultatet visade sig så jag väntade mig inte att det skulle hända något på direkten. Men tji fick jag, ett klart och tydligt plus visade på en gång att ett litet frö hade slagit rot i magen. Vilken känsla! Jag blev så paff att jag höll på att trilla av toalettstolen. Chockad ringde jag upp Johanna och meddelade att hon inte skulle bli ensam tjockis på New Yorks gator. Hon blev såklart lyrisk. 

Nu var det ju inte helt planerat att vi skulle bli med barn. Snarare totalt oplanerat. Men ändå, trots att jag var chockad så började på en gång den där pirrande känslan spira i magen. Lycka! Jag hade en bebis i magen. En BEBIS!

När jag hämtade upp Tomas efter jobbet tänkte jag inte att jag skulle säga något förrän vi kom hem på kvällen, men naturligtvis frågade han ju om jag hade köpt något test. Då blev jag tvungen att säga som det var, kunde ju inte gärna ljuga haha! Och om jag blivit chockad så blev han det nog gånger tio. Vi gick omkring lätt omtöcknade någon vecka efter beskedet, men för varje dag så kändes det lite mer verkligt. När vi väl vant oss vid tanken och verkligen börjat att glädja oss åt Kotte (som det lilla livet fick som arbetsnamn), så knackade mina följeslagare under de kommande veckorna på dörren; Illamående, Oro och Trötthet. Jippi!