Som jag kanske skrivit förrut har Jackie brakat in i den värsta trotsperioden världen någonsin skådat. Vi pratar helt vansinniga ursinnesutbrott över precis vad som helst. I vintras hade vi ju ett liknande (och vet alltså också att det kommer att gå över, thank God!), men det här är sju resor värre. Nu har det också spillt över på hela sov-situationen. Sedan i måndags tvärvägrar hon att sova på dagarna, och då menar jag verkligen vägrar. Vi har inget annat val än att låta henne vara vaken. I och för sig, på sista tiden har hon varit vaken längre på kvällarna, så det kanske inte är så dumt att hon sover mindre på dagarna. Men känns som att det borde vara rimligt att i alla fall sova en liiten stund? Kvällarna har varit halv- till helstruliga; vi får trilskas, luras, lockas, spela Sjörövarfabbe på telefonen, sjunga och stryka över håret. Hon har vaknat och varit superledsen efter någon timme. Alltså jätteledsen, vettskrämd nästan. Vill komma upp, men det blir ju inte bättre ändå. 

Så sjukt jobbigt! 

Ikväll var vi hos Alex och Johanna, och icke att hon skulle sova där. Vi fick lägga henne i soffan tillslut, där hon däckade efter några minuter. Försökte lyfta över henne till sängen, hon fick panik och vi fick tacka för oss och åka hem. 

Jag har sådan ångest över det här. HATAR att inte veta hur vi ska hantera detta och när det ska sluta. 

När vi kom hem i kväll konstaterade vi följande: Nu går vi i ide några veckor, tills detta lugnat ner sig. Vi kommer inte att åka någonstans kvällstid. Alla sommarplaner är lagda på is tillvidare. Känns inte så kul, men det är fan inte kul att stå där hos någon annan med ett galet barn heller. 

Vi har tagit hem min gamla barnsäng dessutom. Tänkte att hon kanske skulle kunna byta. Kan konstatera såhär: Nästa försök blir någon gång 2015. 

Hos Åsa, Lilly och Petronella.

Hos oss.

Och i stugan. Överallt har det varit sommar och sol och bad.