Det har flyttat in en papegoja i vårt hus. En Jackie som aldrig är tyst. Orden har bubblat ur henne ganska länge, och nu börjar hon få ett riktigt stort ordförråd. Sedan är det ju på hennes vis såklart, och på hennes språk. Är nog bara jag och Tomas som förstår mer än hälften av allt hon surrar i. Hon suger upp nya ord som en svamp, och sedan upprepar hon dem en miljon gånger tills de sitter. Hon pratar om allt runtomkring. När vi byter blöja till exempel, då är det kick (kiss), bajs, Dugo (Diego - gubbe på blöjan), Aajs (Hans - grannen vars hus man ser genom fönstrent), bil, bupp (buss), syck (cykel), tann (tant på vägen kanske), majj (majs, som i majsen på flingpaketet på bänken) etc etc. I köket är det baka, smaka, mat, månna-mott (tomat), gukk/gukka (gurka), gruö (gröt), mjökk (mjölk), bambam (banan), bäpple (äpple), monot (morot). Och så har vi TVn, där är det Munnu (Händige Manny), Mimmi (Pigg), Zou, Jick (Jake och Piraterna), Pippi och Kitty. Hon brukar gå igenom hela familjen; Mamma, Pappa, Pilla, och själv heter hon Titty. Viktiga är också Kitty och Gang (Frank). Det är nallarna hennes. Och så nytte (snutte) och bapp (napp). Fast bäst ju nu är ändå kom! Så användbart. Kom pappa, kom mamma, kom Pippi, kom Kitty. Och så vinkar hon med handen samtidigt, total makt!

Hon har även börjat lagt ihop orden två och två, och med det kommer ju oanade möjligheter! Det är helt otroligt att se hur hon kommer på nya kombinationer. Bupp Meja (vi åkte buss till Meja), Lullu stol (Lillys stol), katt ute (kallt ute), och så vidare. Det bubblar ur henne. Så sött.

Sjunger gör hon också. Bä, bä vita lamm och Blinka lilla stjärna går bäst. Hon kan rörelserna till Imse Vimse Spindel och I ett hus. Dessutom kan hon följa med i danserna på Dansa med Disney Junior (enkel dansrutin för småbarn på TVn). 

När blev hon så stor??

Dagarna och veckorna bara snurrar på här hemma. Vi har verkligen kommit in i vardagen, jag och tjejerna, och att ha två barn är numera lika självklart som att ha ett. Skönt att ha nått till den punkten. Men, blogga verkar jag inte hinna göra. Måste försöka klämma in lite mer av det, det är så himla kul att läsa i efterhand.

Lilla Pella har i alla fall hunnit bli två månader och gått från spädis till bebis. Alltså måste vi göra en ny liten lista.

- Sömnen funkar riktigt bra nu tycker jag. Har släppt det här med att hon ska somna i vaggan, det går bara inte. Det enda som blir är att jag och Tomas blir sura och griniga, haha! Nu får hon somna i vagnens liggdel nere i vardagsrummet, och så bär vi bara upp den till sovrummet sedan. Hon somnar oftast för kvällen runt 22, och det tenderar att bli tidigare och tidigare. Sedan sover hon till 4-5, käkar och sover till 7-8. I min säng då. Det som är lite stökigt med sovningen är att hon har så svårt att komma till ro. Nappen far ut och in, ut och in. Man måste liksom jobba lite med henne innan hon knoppar ordentligt. På dagarna är det inga rutiner alls, ibland knappt någon sömn alls, ibland hur mycket som helst. Någonstans har jag läst att sömn föder sömn och det verkar stämma. 

- Äter gör hon ungefär var tredje timme på dagarna, och en eller ibland två gånger på nätterna. Hon har fått prova ersättning några gånger, och det har gått bra. Nästa helg ska vi till Stockholm och då behöver farmor och farfar kunna ge flaska om det behövs, så då måste det funka.

- På dagarna hänger hon mest i babysittern och babygymmet. Hon är dock inte särskilt road av någon av dem tyvärr. Inte som Jackie som kunde ligga eller sitta hur länge som helst och filura. Gymmet går an ett tag, sedan blir hon less, men det tar sig. Det blir säkert roligare när hon kan titta runt mer och sträcka sig efter grejerna. Sittern är hon rätt ljum inför, den duger bara ett tag och då måste det finnas något roligt att titta på. Mamma som lagar mat eller något. Men då går det bra, och det är väl tur! Lekbågen som hör till har vi ännu inte hämtat från Sandra och Dan, måste göra det.

- En riktig gladskit är hon, ler och jollrar massor och är extremt sällan ledsen. Jag får lite dåligt samvete ibland, hon får ju inte på långa vägar lika mycket uppmärksamhet som Jackie fick, och så blir hon så himla glad när man väl ger henne det. Önskar jag hade obegränsat med tid.

- Hon måste ha legat lite knasigt i magen, för hon vill bara ha huvudet åt höger hela tiden. Lite orolig att hon ska få sned skalle. Vi lägger henne åt vänster jämt och ständigt, men det är som att hon hade en gummisnodd för hon bara studsar tillbaka. Det blir bättre och bättre i alla fall när hon blir starkare så vi hoppas det går över.

- Storlek 56-62 i kläder.

På det stora hela kan man säga att vi har fått ännu en snäll liten tjej, och det är vi såklart glada för :)

Jag vet inte om de är så lika utseendemässigt? Lite kanske på ögonen. Annars tycker jag Pella har en mer Nilssonsk look än Jackie hade, hon var mer bara lik Tomas. Eller jag vet inte, sötast i världen är de bägge två hur som helst.

Även att Pellas tröja och Jackies byxor på bilderna hör ihop, gulligt!

Äntligen är den här låånga vintern slut. Fortfarande en hel del snö kvar på gräsmattan, det dröjer innan gungställningen är framme till Jackies förtret.

Vi har haft en riktigt skön påskhelg. Långfredag var vi hemma och pulade på, tog fram grillen och grillade korv i solen till lunch. Påskafton åkte vi till Matfors på förmiddagen och var där hela dagen, det är så roligt för Jackie att komma någonstans där det finns lite ytor att kuta på och här hemma har vi inte så mycket plats nu när man inte kan nyttja gräsmattan. Påskdagen åkte vi till Skedvik. Också väldigt kul för J, hon kutar runt runt, spanar på traktorer och har sig. Och igår, annandagen, fick vi ställa in alla planer eftersom jag inte mådde bra. Syrran var här med påskpresenter på förmiddagen, och sedan blev det soffläge i prinip resten av dagen. 

Tjejerna fick såklart massa påskägg. Från oss fick de leksaker. Från farmor och farfar fick Jackie en jättefin klänning, strumpor, en leksakshamster och russin, och Pella fick en fin body och strumpor. I skedvik låg det varsin mössa i påskäggen, och Jackie fick mer mat till sitt kök. Dessutom fick vi två kassar med kläder från Lindbergs, mamma hade åkt förbi deras fabriksutförsäljning på någon av sina resor. Så nu är båda tjejerna kittade inför nästa vinter, tack tack! :) Moster hade köpt coola brallor till Jackie, gröna med blommor på, och Pella fick en jättesöt body i samma stil. Bortskämda småtjejer :)

Jackie var förresten påskkärring på dagis i onsdags, hur sött??

Påskäggsöppning på påskaftonsmorgon. Jackie öppnade först sitt eget, därefter slet hon upp Pellas också haha! Men hon var i alla fall snäll och visade Pella vad som låg däri.

     

Lilla Pella har blivit så stark! Sju veckor i morgon. 

Ikväll är jag on fire på nattningen! Lyckades tajma in Pella precis så att hon somnade direkt när jag la ner henne i sängen. I och för sig inget ovanligt, problemet kommer senare när hon tappar nappen och vaknar av det. Nu förekom jag henne, och nöp av henne den så fort hon somnat in ordentligt. Hah! Mamma vs Pella 1-0.

Man kan nog tycka att jag gör en onödigt stor grej av nattningen av en 5-veckorsbebis, men vanorna sätter man tidigt och jag har INTE tålamod nog att ha ungar som ska krånglas med på kvällarna. Då krånglar vi hellre nu. For the greater good, så att säga. Jackie är ju rena drömmen att natta, och har så varit sedan hon var typ 2-3 månader, så något rätt har jag nog i min lilla teori. 

Update, 30 min senare: Hon vaknade såklart. Ska fasen försöka på samma vis igen. Jag ger mig inte!

På förmiddagen var vi ute och lekte och hackade lös lite is på parkeringen, sedan tog vi en kort promenad på Preem för att pumpa däcken på vagnen. Solen sken och snön smälte och det var VÅR!

Galonklädd tjej som tyckte det var mycket lustigt att det rann vatten bara sådär.

Nu sover, hör och häpna, båda tjejerna. Grymt skönt! Jag har ätit lunch framför första avsnittet av Spartacus. Lyx, lyx, lyx. Snart dags att kliva ur soffan. På eftermiddagen får vi besök av Anna så lär nog städa åtminstone litegrann. 

Att lägga Pella för natten kvalar LÄTT in på topp-3-mest-irriterande-grejer-just-nu-listan. Nu har hon ju inte direkt några rutiner än, men många kvällar börjar hon ändå att bli trött sådär runt 20-21. Klipper med ögonen, gäspar och har sig. Och då ska man ju snabbt i säng med dem, så är chansen störst (enligt experterna) att de somnar och för att skapa bra sömnvanor. Pella ikväll: Kl 19. Har ätit, badat och sitter i babysittern och gäspar. Jag lägger henne. Hon tar nappen och blir knäpptyst. När nappen åker ut är hon igång. Försöker några gånger innan jag tar ner henne och lägger henne i babygymmet. Det går en stund. Hon somnar. Upp med henne till sovrummet igen. Efter några minuter är hon återigen vaken. Går upp, plockar upp henne, ger henne mer mat. Hon somnar. Lägger henne i sängen, hon vaknar. Hon får nappen, somnar, tappar nappen, vaknar. Och så håller det på. 

Dagarna går som sagt oftast jättebra nu. Jag känner mig så jäkla grym som roddar runt bägge tjejerna med mat, blöjor, underhållning etc. Jackie kan vara jäkligt provocerande men jag är bara SÅ pedagogisk tillbaka. Kort sagt, jag är supermamman! Ända fram tills Jackie lagt sig och det bara är Pella kvar. Då är jag suraste bitchen på gatan. De här icke-kvällsrutinerna GÖR MIG GALEN!

Okej, jag vet att det kunde varit värre. När hon väl somnat så sover hon faktiskt. Och hon skriker inte. Hon är bara vaken, men det räcker för mig. Längtar tills vi får våra kvällar tillbaka.

Ni som känner mig eller läser bloggen vet att jag gick ganska långt innan BF med rejäla känningar. Förra gången hade jag endast lite sammandragningar eftermiddagen innan förlossning, men nu har det varit all in med kraftiga förvärkar, jäkligt risig mage, halvt illamående, och ja, det har helt enkelt känts som att det precis vilken sekund som helst ska komma en bebis. Dessutom har hon varit så påtaglig där hon legat, det har verkligen känts att jag gått omkring med ett huvud mellan benen..

Hur som helst. Efter att ha ringt ett falsk alarm till farmor och farfar på måndagkväll 11 februari och förvarnat om hämtning av Jackie (vilket inte behövdes då, förlåt för er förstörda nattsömn J), så drog det faktiskt igång på riktigt två dagar senare. Var sjukt trött på kvällen 12 februari, och lite besviken över att det inte blivit någon bebis. Eftersom att Jackie kom två dagar tidigt hade jag nog ställt in mig lite på att lillasyster inte skulle komma senare än så. Jag gick och la mig tidigt, ifall det skulle hända något, och fick för en gångs skull sova riktigt bra och i princip utan avbrott, inte ens några halsbränneanfall. Superskönt. När Jackie började surra och Tomas klocka ringde vid 5.30 kände jag mig riktigt utvilad. Vi låg kvar i sängen ett tag, och det började komma sammandragningar. Inga konstigheter; så har det ju varit i två veckor. Men, nu tyckte jag faktiskt att det gjorde ondare och kom mer regelbundet än tidigare. Hämtade in Jackie till oss och vi låg kvar ett tag till, sedan sa jag till Tomas att han nog i alla fall fick vänta med att åka till jobbet. Även om det skulle dö av så kanske han kunde hjälpa mig med Jackie en stund och kanske ta henne till dagis tänkte jag. Det gjorde så pass ont att jag inte riktigt ville vara själv med henne.

Vi klev upp, fixade frukost till J och Tomas gjorde sig iordning. Runt 7 ringde vi och väckte farmor och farfar, så att de i alla fall kunde stiga upp IFALL det skulle vara skarpt läge. Efter typ en kvart ringde jag dem igen och sa att det ÄR skarpt, lika bra att komma och hämta Jackie. Värkarna kom nu tätare och tätare, men sådär särskilt tätt var det absolut inte. Mellan 5 och 7 minuter var det mellan, men de höll i sig ganska länge, runt 1 min. Kändes väldigt märkligt att stå och andas igenom värkar med Jackie rännandes kring benen. Vi ringde upp till förlossningen och förvarnade att vi tänkte få barn idag J

Vid 8 (tror jag) kom Jan och Monica och hämtade J. Vi packade klart BB-väskorna och Tomas bar ut i bilen. Sedan satte vi oss i soffan och tänkte kolla på Entourage (bästa serien, se!). Fortsatte klocka värkar gjorde vi också, men de kom inte tätare, snarare tvärtom. Ont gjorde som attan gjorde de dock, och höll i sig runt 1,5 min. Intervallen pendlade mellan 7-9 minuter. Efter en stund ringde jag igen till förlossningen. De trodde nog jag överdrev lite, eftersom jag dessutom inte fick en värk under hela samtalet, men sa ändå att visst fick vi komma upp för en koll. Hade det inte startat fick vi väl bara åka hem igen då. Vi ville ju inte gärna bli hemskickade, så jag försökte härda ut en stund till men efter två värkar så kände jag att det räckte. Vi åkte in, klockan var 9.15

MYCKET skönt att ha två minuter till sjukhuset istället för 8 mil som förra gången. Parkerade dessutom i garaget och tog hissen raka vägen på förlossningen. Guld. Även att det kom ett äldre par som också skulle in i hissen, tränger sig in mellan oss och våra väskor. Jag står och typ skakar av värkar, och det blev nog lite konstig stämning där när de insåg vart vi skulle. Tanten fick feeling kan man säga, och började klappa mig på ryggen som tröst eller nåt. Folk alltså.

9.30 skrevs vi in på förlossningen och hamnade direkt på rummet. De kopplade på CTG och gjorde en undersökning. Öppen 9 cm, bingo! Vattnet hade ju ännu inte gått, utan var som en spänd ballong i livmoderöppningen. Jag får lustgas nästan direkt, någon annan smärtlindring är såklart inte aktuell.

Det går en timme. Den sista centimetern tar tid och är jobbig. Får dessutom krystningskänningar, men det beror enligt personalen på vattnet som ännu inte gått och hinnblåsan som spänner rejält. 10.32 gör de ÄNTLIGEN håll på hinnorna och det blir blött överallt. Klart fostervatten. De vill att jag ändrar ställning för att hjälpa henne neråt i bäckenbotten, ställer mig på knä och står så i två värkar innan de lägger ner mig igen. Känner hur hon sakta rör sig neråt, läskigt. Det gör sjukt ont, precis som förra gången blandas värkarna med krystreflexer och jag får provkrysta litegrann. De tycker dock att livmodern måste få jobba ner henne litegrann till och jag ska alltså bara fortsätta andas (flåsa) genom värkarna istället. Jobbigt.

Efter en stund, 11.21 enligt journalen, lägger de mig på sidan med benet i benstöd. Känns obehagligt. Fattar inte att folk föder barn så. Jag fick lägga mig på rygg igen, halvsittandes. Nu är det krystning som gäller, och den här gången tyckte jag faktiskt att det kändes skönt att äntligen få trycka på. Förra gången tyckte jag det var väldigt skrämmande och blev riktigt rädd när det tryckte på som det gjorde. Annat nu. Var mer aktiv själv också, förra gången hade jag benen i gynställning och höll bara i handtagen i sängen, men nu fick jag mer hjälp tycker jag. De satte fötterna så att jag kunde spjärna emot själv och så höll jag Tomas hand på ena sidan och på andra sidan barnmorskan, och så drog jag allt jag kunde. Tvärtom mot med Jackie som bara kom som en kanonkula, så kände jag här hur Pella sakta kom neråt. Aktivt perinealskydd står det i journalen. Tror att det betyder att de aktivt håller emot barnet för att det inte ska gå för fort, så att man ska gå sönder så lite som möjligt. Säkert bra. Nu vet jag dessutom hur the ring of fire känns. Mellan näst sista och sista värken sitter liksom huvudet precis i öppningen (de höll alltså med milt våld fast henne där). Trodde det skulle ta eld på riktigt mellan benen. 11.52 kommer hon ut i en enda värk. Jag blundar, håller andan och trycker på, men barnmorskan säger ”Nej titta nu, nu kommer hon ju!” Jag hinner precis se henne när hon kommer ut och det är by far det mäktigaste ögonblicket i världen.

Pella skriker direkt. Hon är rejält blodig. Tydligen blev det en liten bristning precis på ett blodkärl där precis innan hon kom ut, och det kom rätt mycket blod. Men hon var jättefin och jag fick henne direkt på bröstet. Magiskt.

Moderkakan ramlade ut några minuter senare, de satte bedövning och sydde två stygn. Klart!

Det är ju helt otroligt att jag lyckades få en drömförlossning till! Hade ju önskat, och tror jag skrev det också på bloggen, att det skulle starta på morgonen innan Tomas hann till jobbet, och att det skulle gå ganska fort den här gången med. Och precis exakt så blev det ju! Just där och då var jag kanske inte så värst tacksam, det enda jag kunde tänka då var typ ”Nu blir det INGA fler barn!”, men så här i efterhand är jag jättenöjd och glad.

Förlossningarna blev ju också väldigt lika varandra, men det är lustigt hur olika man ändå kan uppfatta dem. Den här gången kände jag mig mycket mer med, visste bättre vad som hände och vad jag skulle göra. Inte så konstigt kanske. Blev ju heller inte rädd när krystvärkarna startade vilket var jätteskönt. Inför Jackies förlossning hade jag förberett mig mycket genom att tex öva profylaxandning. Så blev det inte nu, tänkte att det säkert är som att cykla (och det var det faktiskt, det kom av sig själv). Däremot hade jag preppat med positiv-tänk, lite mantran sådär som jag kunde hålla fast vid när det var som värst. Till exempel att jag inte behövde vara rädd, att det ska göra ont för annars kommer det ingen bebis, när en värk är klar så behöver jag inte göra om den och så vidare. Funkade jättebra! När det tog i som värst profylaxandades jag lustgas tills det ringde i öronen och upprepade i huvudet ”det är inte farligt, det är inte farligt, det är inte farligt”. Att föda barn GÖR ont, men smärta är i hög utsträckning psykologisk och jag tror man kan påverka den genom sin egen inställning och hur man hanterar den.

Efter förlossningen låg vi kvar på salen i sex timmar, fick fika såklart, och låg och myste med Pella och surrade. Efter läkarundersökningen vid 18-tiden ville barnläkaren att vi skulle stanna på BB på grund av att hon gnydde så pass mycket. I övrigt såg allt fint ut, och vi ville verkligen gå till hotellet, så vi kom överens om att de skulle kolla henne igen efter några timmar och bestämma då vart vi skulle ta vägen. Och såklart tyckte de då att allt såg bra ut och vi fick knata över till hotellet i alla fall. Då var klockan efter 22 och vi var dödströtta (typiskt, jag hade ju tänkt att vi skulle ha myskväll liksom). Pella däremot, hon var inte ett dugg trött. Hon var halvtvär och grinig och nöjde sig inte med annat än bröstet till framåt 5-tiden. Då var jag helt förbi av trötthet, så Tomas fick stiga upp och ta över. Hur han gjorde vet jag faktiskt inte, men när jag vaknade sov de båda sött i hans säng. Efter frukost och en till läkarundersökning packade vi ihop våra saker och rullade hemöver med vår nya familjemedlem.

         

Solen tittade fram samtidigt som Pella.

 

Landat hemma på vardagsrumsgolvet.

 

Och i soffan.

Mormor, morfar, farmor och farfar. Alla kom såklart och hälsade på.

Pella, lilla hjärtat, som vi hade längtat efter dig!