Vad fort det går! Inte bara veckorna utan tiden i allmänhet. Alla små bebisar börjar närma sig 1-årsdagarna, och jag är väl den enda mamman som tycker att det är jobbigt! Vart tog det här året vägen?! Alla som känner mig vet att jag är sjukt sentimental, och inte har det blivit bättre sedan man fick barn direkt. Det konstiga är att från början, när Jackie var runt 2, 3, 4 månader ungefär, kändes det som att tiden gick rätt långsamt ändå. Man tänkte på julafton och att då skulle hon vara sex månader. Fem månader var hon när vi skrev kontrakt på huset, och då tänkte man att "när vi flyttar in i huset, då blir hon NIO månader!" Och det kändes så sjukt långt fram och totalt avlägset att hon skulle bli så stor. Och nu har alltsammans bara svischat förbi i überfart och hon är jättestor och kryper och klättar och babblar, och man känner bara "men bebisen då, vad hände med den?". Näe fy sjutton, för min del hade de gärna fått vara små läänge. 

Vilket glatt inlägg det blev! Får tillägga att jag såklart tycker att det är jätteroligt att se hur hon växer och utvecklas, och det är himla lättsamt nu när hon är med på saker och ting, och äter och sover hur bra som helst. Men ändå. 

Som om det inte vore nog saknar jag amningen. Det är något med den bebisnärheten som gör mig alldeles kollrig. Haha! Ja ni hör ju. Det är nästan tragiskt. 

Vi har haft en barnfri helg, Jackie blev hämtad av mormor igårförmiddag så att vi kunde ha en trevlig lördagkväll med vänner. Började kvällen med Filip och Fredrik på Tonhallen, och sedan åkte vi hem till oss och gjorde mat tillsammans med Carro och Ante. Efter en stund dök Erika och Mauro upp, och vi drack vin och pladdrade resten av kvällen. Sweet!

Idag håller vi på för fullt här hemma, Tomas är i garaget och isolerar, och jag grejar på i trädgården. Krattar, rensar ogräs och så. Himla mysigt! Barnet fick vi tillbaka mitt på dagen, så nu har vi leksaker överallt och köksbordet är kladdigt. Med andra ord; ordningen är återställd.